lindanlarsson

under de månar som aldrig färgas blå
bara barn som under månen står och försöker de nå genom att tänja på sina tår
inga människor som tvingas med våld och besvär, av att leva där de är
bara våld som tar död av tycka och hat, sjuka död av dålig mat
gränser att slå och ge slag som dödar de små, det som en gång nått upp på tå
hetta i kroppen av frätande medel, det som får livet förjävligt där vi lever
de psykopater som tar småflickors oskuld medans de slingrar sig och ber
att de ska slippa leva mer
med drömmen om döden och med kniv i en hand, de vill se livet rinna bort som sand 
med värk och sveda, ska de sig rätt väg leda
ensamma och ledsna där inne, de som gör sig smal som en pinne
att försöka vara fin på utsidan som folk tror räcker, men det finns idioter
som lyckan spräcker.
de som önskar och ber, att det är utvägen de ser
världens sanning om leva och kultur, av lycka och hopp och sorg och svek
de som levar innanför en mur
att folk kan vara kapabla.
vi får aldrig veta hur..