ajjamen
när ett mörker faller oss alla
Det är så mycket runt, det faller runt omkring. För andra växer de, för oss faller det. Att allt lyckas komma samtidigt, att allt lyckas starta en sådan röra. Hur lätt är det att bygga det som faller. Jag kan inte se dig som något jag aldrig fått sett förr, en sida som är rent av äcklig. Hur kan du leva så med dig själv när du vet hur alla reagerar.
Återfall, jag är van. Men du har valt något illa, något som ligger och skaver i skinnet och ger grublerringar. Jag förtränger det, varje dag. Varje sekund av era röster drar jag de beslutet att antingen stänga av eller göra det bästa av situationen.
Att leva i en kartong som bara fylls av ord och meningar som bara ramlar omkring från sida till sida. Oväsen och dunder. Läten, ljud och känslor. Som hoppar fram och tillbaka och för varje gång tar de ett slag ur mitt huvud. Jag försöker tänka men allt tar över. Allt bara ramlar omkring och får ingen stabilitet i sig. Helt svaga är vi. Av alla problem rasar styrkan och modet. Jag vet inte vart jag ska se framåt, åt vilket håll är frammåt. Finns de?
De förändrade, de som gjort oss alla anorlunda. Klarar vi av att tacklas mot allt.
För allt som sker, för allt som snurrar runt. Jag vill bara låta tiden rulla förbi. Jag vill bilda mitt.
Låt tiden rulla, låt tiden gå snabbt, låt promlemen bort rinna, låt allt försvinna över en natt.
men vi alla kämpar för att hålla ihop.
