lindanlarsson

det var som två ihoppsatta bitar, passande utan springor
andades, skratta och prata om allt
det som kändes underbart men nu mera kallt
tillbringade tiden i blöta som torra väder, molningt som soligt
det mesta vi gjorde, var oftast roligt
mina tankar snurrar om lycka och sorg
jag vet inte längre, på vilken skala vännskapen är
för jag kan inte riktigt känna att den är här
jag ler fortfarande och kan skratta i närheten av din humor
och dina egenskaper. det finns fortfarande något som är kvar
men de så mycket mer var.
jag är borta från allt från förr, allt som fanns när jag öppna min
dörr. jag ler lyckan och skrattar gott, jag vaknar i ljus
jag går på marken, jag tänker på allt, och hoppas på värme
hur glatt allt är, finns det ändå något som inte är här, utan där
jag får höra att man ska vara rädd om vänskap, men finns den verkligen kvar?
jag gör mig till offret att vara den svartsjuka, den människan som vill ta kontroll
men för mig spelar de sakerna ingen roll.
jag är rädd att mista och därför sätter jag gränser på kort avstånd
jag är rädd att förlora den människa jag har att fast stå vid
jag lider inte, jag sörjer inte
jag ser mig som en punkt i livet som jag håller mig innom, och klarar mig stortsätt själv
helt enkelt nöjd, fylld av en massa och smula saknad.
men vad än ni tror, så har jag den goda känslan när jag vaknar