lindanlarsson

  den vassa som alltid kunde skära, dina ord som alltid kunde svära
men också förmultna till en lögn, och sedan rinna ut ur sanden
samtdigt som du höll din icke trogne i handen. du trode på frihet genom en personlig drog
du trodde inte att vi ditt yttre såg
jag kämpade för en inre verkan i din förstörda ruttnade kropp
jag kände verken som ett långsamt krettslopp
du fann vägen att lyckas bli fri
du lyckades med tiden att få garanti
vi alla såg styrkan i svagheten
lyckan i sorgen
ett problem fick dig förstörd
efter dina egna val helt mörd, men jag är stolt över att du lyckades som dock inte många gör
många kämpar men når inte fram, du gav inte upp
du har styrkan fast den viker sig ibland
du numera något gott du har i din hand